En segelkanot definieras i grunden som en mindre centerbordsbåt med spetsig för- och akterstäv, det vill säga den är spetsig både fram och bak precis som en paddelkanot.

Inom den svenska kanotseglingen finns i en mängd olika klasser, från de minsta juniorbåtarna A-kanot och B-kanot till långfärdsegelare som C-kanot, D-kanot och E-kanot och extrema kappseglingsbåtar som IC-kanot. IC-kanot är en internationell klass, de övriga A- till E-, är specifikt svenska klasser. Kanotjakt är ingen formell kappseglingsklass, utan är större kanoter som uppfyller de grundläggande kraven på en segelkanot, men som inte har några begränsande måttregler. 

IC, A-kanot och B-kanot är entypsklasser där storlek, form och segelsättning är styrda i detalj enligt regeln. Alla båtar i samma klass ser därför likadana ut. På senare år har IC-regeln genomgått en del förändringar och nya varianter av IC-kanoten har tillkommit. AC-kanoten  är t.ex. en IC med genacker.

Kanoter avsedda för långfärd och kappsegling indelas i konstruktionsklasser: C-, D- och E-kanot, där C-kanot är minst. Enligt regeln skall dessa kanoter vara en heldäckad farkost, utan akterspegel, försedd med uppdragbart centerbord och roder. Dessutom föreskriver regeln att den skall vara campingbar. I övrigt består reglen av begränsande max- och min-mått. Segelsättningen är fri, om man håller sig inom maxgränserna. Det innebär att det finns både en- och tvåmastade C-, D- och E-kanoter och flera olika riggvarianter - sluprigg, kanotrigg och ketchrigg är de vanligaste.

Klassreglerna för konstruktionsklasserna har justerats genom åren, även om maxlängd, maxbredd och maximal segelyta fortfarande är desamma. Detta har medfört att kanoternas form och egenskaper varierar beroende på när den är byggd.